Jag trodde jag skulle dö
Nu har jag då äntligen kommit hem. O jag kom hem. Hängde av mig jackan, tog av mig mina skor, hälsade på mamma och gick upp till mitt rum för att packa upp min väska. Jag satte på datorn, hällde upp en battery med is och en skiva lime, o nu sitter jag här. Jag sitter här. Nu.
Jag skulle kunna lika bra inte sitta här. Utan ligga livlös i min bil. Va var det jag tänkte på? Jo, nu dör jag. O jag hann inte ens tänka att "shit jag borde inte ha sagt de där elaka orden jag hävde ur mig sist med henne", eller "jag kommer aldrig hinna se Australien", eller "jag borde inte ha givit upp så lätt med det där jag alltid velat klara av, men inte hade tålamod till" eller att "jag borde ha hört av mig mera till mina vänner". Jag hann inte tänka annat än nu dör jag, o sen var det förbi. Jag körde till sidan av vägen, vred nyckeln och lutade mig bak i sätet. Blundade. Mina händer, ben och armar skakade. Jag kände hur ögonen började sticka lite smått och hur luften drogs in i mina lungor med allt snabbare andetag. Just nu skulle jag kunna ligga där i min bil, med taket och framrutan över mig. Oförmögen att ta mig ur eller för någon annat att ta sig in. O det skulle ta minuter innan någon fick ur min krossade kropp.
Bilden av skogens konung en meter från vänstra framlyktan av min bil, redo att vandra över till andra sidan, är fastbränd i min hornhinna. Mycket högre än min bil, mycket ståtligare, och mycket vackrare. Han valde att tvärnita och att ävnda om. Synen av honom försvann lika fort som den kom. Så nära, så overkligt nära.
Jag skulle kunna lika bra inte sitta här. Utan ligga livlös i min bil. Va var det jag tänkte på? Jo, nu dör jag. O jag hann inte ens tänka att "shit jag borde inte ha sagt de där elaka orden jag hävde ur mig sist med henne", eller "jag kommer aldrig hinna se Australien", eller "jag borde inte ha givit upp så lätt med det där jag alltid velat klara av, men inte hade tålamod till" eller att "jag borde ha hört av mig mera till mina vänner". Jag hann inte tänka annat än nu dör jag, o sen var det förbi. Jag körde till sidan av vägen, vred nyckeln och lutade mig bak i sätet. Blundade. Mina händer, ben och armar skakade. Jag kände hur ögonen började sticka lite smått och hur luften drogs in i mina lungor med allt snabbare andetag. Just nu skulle jag kunna ligga där i min bil, med taket och framrutan över mig. Oförmögen att ta mig ur eller för någon annat att ta sig in. O det skulle ta minuter innan någon fick ur min krossade kropp.
Bilden av skogens konung en meter från vänstra framlyktan av min bil, redo att vandra över till andra sidan, är fastbränd i min hornhinna. Mycket högre än min bil, mycket ståtligare, och mycket vackrare. Han valde att tvärnita och att ävnda om. Synen av honom försvann lika fort som den kom. Så nära, så overkligt nära.
Kommentarer
Trackback
