Rosa Moln
Jag är typ lycklig. Alltid. Hela tiden. High on Life, that's me. Lycka genom hela kroppen, allt ser vackert ut i ens ögon, o allting har en mening. Allting för med sig något gott. Det är min livsstil sisådär 90% av tiden jag lever. Jag vill bara skrika av glädje, dela med mig, låta fjärilarna flyga ut ur min mun och in i någon annans för att vibrera lite vid deras hjärta o sedan fara vidare till nästa. Det är som att ständigt känna den där fylliga söta halv bittra smaken av choklad sprida sig i munnen, den där sekunden du sätter choklad biten på tungan. Eller stunden då du öppnar din födelsedags present som du inser att är den bästa du någonsin fått. Stunden du fått ett possitivt svar efter att ha friat till någon. Den där lilla sekunden då man är den lyckligaste människan på hela jorden. Så känner jag mig alltid. Skildnaden är att jag inte friat eller smakat på någon choklad. Jag bara är lycklig. Alltid, nästan i alla fall.
Men ingenting är ju perfekt. Sen kommer den där kraschen då ena rosa molnet du trampat på inte bär längre utan försvinner till luft. Svidande förbi far alla dina jävla lyckostunder, du ser det bara rasa vid sidan av dina ögon, det enda du har framför dig är verkligheten. We are going to krasch, förmedlar dina hjärnceller. Nu är de inte fjärilar längre som bär på dig, utan det är sten allvar. Allt som är normalt som är verkligt kommer tillbaka. Inte för att det är något dåligt. Ingen har dött, du har mat, du har en säng o din familj bryr dig om dig, dina vänner vill träffa dig o du har råd att köpa den där super snygga tröjan du trånat efter i flera veckor. Men det där lilla extra flög ur dig. Desto högre upp rosa molnen tatt dig (o missförsstå mig inte, de är inte några kärleksmoln jag talar om) desto längre tar kraschen, anpassningen till vardagen. Efter flera veckors happiness brast mina moln när jag kom hem. Skildnaden från den extreama lyckan till det normala är så stor. Det känns som att tända av efter att ha varit hög i flera veckor (tror jag iaf, har aldrig varit hög på något annat än livet o socker dock...). Ångesten kommer o du är dödsuttråkad. Du vill hoppa med i racet igen, men det bara går inte. Nu vill du skrika för att få ut allt men du står där bara o gapar för dig själv, medans allt känns menlöst. Du vill att alla ska veta, men ändå ingen. 5% av mitt liv fyllt av ångest och menlöshet, då man lider av världens största depression.
O sen kommer det där normala livet, som jag antar att de aldra flesta nöjer sig med., där jag står nu. Det känns rätt så okay. Ångesten borta o allt funkar bra. Men jag bara väntar på att få kliva på de första rosa moln som ajg stöter på, för att ta mig ännu högre. När man en gång varit där, nöjer man sig inte med mindre, hur mycket det än svider att komma ner igen. I wanna get high again.
Men ingenting är ju perfekt. Sen kommer den där kraschen då ena rosa molnet du trampat på inte bär längre utan försvinner till luft. Svidande förbi far alla dina jävla lyckostunder, du ser det bara rasa vid sidan av dina ögon, det enda du har framför dig är verkligheten. We are going to krasch, förmedlar dina hjärnceller. Nu är de inte fjärilar längre som bär på dig, utan det är sten allvar. Allt som är normalt som är verkligt kommer tillbaka. Inte för att det är något dåligt. Ingen har dött, du har mat, du har en säng o din familj bryr dig om dig, dina vänner vill träffa dig o du har råd att köpa den där super snygga tröjan du trånat efter i flera veckor. Men det där lilla extra flög ur dig. Desto högre upp rosa molnen tatt dig (o missförsstå mig inte, de är inte några kärleksmoln jag talar om) desto längre tar kraschen, anpassningen till vardagen. Efter flera veckors happiness brast mina moln när jag kom hem. Skildnaden från den extreama lyckan till det normala är så stor. Det känns som att tända av efter att ha varit hög i flera veckor (tror jag iaf, har aldrig varit hög på något annat än livet o socker dock...). Ångesten kommer o du är dödsuttråkad. Du vill hoppa med i racet igen, men det bara går inte. Nu vill du skrika för att få ut allt men du står där bara o gapar för dig själv, medans allt känns menlöst. Du vill att alla ska veta, men ändå ingen. 5% av mitt liv fyllt av ångest och menlöshet, då man lider av världens största depression.
O sen kommer det där normala livet, som jag antar att de aldra flesta nöjer sig med., där jag står nu. Det känns rätt så okay. Ångesten borta o allt funkar bra. Men jag bara väntar på att få kliva på de första rosa moln som ajg stöter på, för att ta mig ännu högre. När man en gång varit där, nöjer man sig inte med mindre, hur mycket det än svider att komma ner igen. I wanna get high again.
Kommentarer
Trackback
