Tobbe Trollkarl
Idag förgylldes våran första resa från Sverige mot Åland med närvaron av barnprograms Tobbe Trollkarl. Men som oss alla andra är han även mänsklig, varav han förtjänar samma service som alla andra. Här tänker jag då mest på privacyn osv. Jag fick äran att servera honom mat. Han frågade till och med vad som var gott, o eftersom vi hade oxfilégryta (vilket alltid är rekomenderbart) idag föreslog jag det. Det var lite senare på turen, så det fanns ingen kö o så heller, därför tog jag också betalt av honom. Allt detta gjorde jag luuuuuugnt och fint, som om det skulle ha varit vem som helst, det klarade jag av gallant! Så stolt var jag över det. Kanske lite för stolt, för så fort han hade betalat klart och lyft upp brickan börjar jag gå mot köket, och när jag närmade mig utgången bort från cafét börjar jag småspringa. När jag kommit en bit längre in avskärmad från allmänna platsen börjar jag tjuta lite små-hysteriskt och skratta sisådär halvhögt. Jag hoppar upp och ner och klappar i mina händer. Sen när jag kommit in ända i köket slänger jag ur mig "Jagserveeeradeoxfilegrytatilltooooobbbetroooolllkarl!!!!!" Ännu mera hoppande och skuttande. De andra förstod dock inte vad jag sa, men efter att jag uppprepat meningen ett par gånger så gick medelandet fram. Då dyker en av mina arbetskollegor fram och skrattar åt mig. Hon berättar att han (Tobbe) inte alls hade gått till andra sidan av cafét som jag förväntat mig, utan att han hade valt att sätta sig längre in i cafét, vilket var mot köket, så han hade då inte alls vänt ryggen och gått bortåt, utan istället sett mig galopera till köket och desto närmare han kom desto bättre hört mina inte alls så små glädjeskjut. Jag vågade inte gå ut till cafét någe mera efter det. Mina ansträngningar hade varit till förjäves. Men man kan väl inte klandra mig, han är ju ändå så söt!
